LP1 LP2 LP3 LPElit Nelson

När jag köpte Nelson 1992 genom en annons i Gula Tidningen hade jag just flyttat hemifrån,19 år var jag och suget efter en alldeles egen hund var väldigt stort, så det blev ett köp fast inte speciellt genomtänkt. Han var blandras mellan boxer, grand danois, labrador och schäfer och var ca 2,5 år gammal.Det första han gjorde var att försöka rida på mitt ben och när jag sa ifrån så bet han mig. Ägarna sa att han brukade få göra så för han hade ju ingen flickvän!! Jag köpte honom ändå för att den andra intresserade köparen var en ung kille som ville ha honom för att han liknade en kamphund, och då tyckte jag att det var synd att han skulle hamna där. Ung och dum var jag som hade en övertro på min egen hundkunskap, men viljan fanns.

 

Samtidigt som han var hemskt ouppfostrad så var han otroligt charmig och glad med en stark egen personlighet, och det var väl tur för det uppvägde allt jobbigt, han var otroligt skotträdd, hade separationsångest, och var väldigt aggressiv mot andra hanar. I början fick jag ha handskar när vi var ute och gick för att inte bränna sönder händerna och kom det en hund så fick jag linda kopplet runt ett träd för att orka hålla emot.

När vi började på brukshundsklubben Mälarö BK fick en hundkunnig kille som jobbade med hangarhundar testa honom lite och han sa: den här hunden är ett skarpladdat vapen, den kommer att hugga i trängt läge! Och rådde mig att avliva honom.

Men som tjej ska man ju "rädda" allt, så jag lyssnade inte på det örat utan försökte ändå. Och OJ,vad mycket jag har lärt mig på den hunden! Både tack vare att jag lärt mig hur man INTE ska göra, och för att jag var tvungen att läsa massor om hundar och gå en massa kurser för att kunna ha kvar honom.

 

Senare fick jag överta en hund som var avlivningshotad, Daffy, en äldre hane och de 2 var aldrig sams riktigt. De rök ihop när Nelson var 7 år och han lyckades nästan döda Daffy, om inte kompisen Ullis hade sparkat honom på kulorna så att han släppte taget runt strupen! Då funderade jag på att ta bort honom, men jag provade att kastrera honom först. Och efter ett halvår var skillnaden otrolig, de levde ihop till hög ålder i frid och fröjd.

 

Men trägen vinner, vi tog lydnadsdiplom i alla klasser och när han vid 11 års ålder tog det sista för att bli LPElit var jag väldigt lycklig! Han var kanske inte den vackraste hunden, fick höra på en buss en gång att han såg ut som en korsning mellan en pitbull och en hyena. Han var en riktigt kelig mattegris, som jag kom att älska väldigt högt, kanske för att vi hade gått igenom så mycket tillsammans. Nelson var väldigt speciell, han satt ofta och "vinkade" med framtassarna, han ylade till opera fast bara till Pavarotti, och han kunde se farlig ut och visa tänderna som trick. Han är fotad mycket av fotografen Eivor Rasehorn och finns på bild i många hundböcker och finns också omskriven i Anders Hallgrens bok " Den gamla hunden"

 

Minns en gång när vi hade nytta av att han kunde visa tänderna på beställning, det var ett gäng killar i yngre tonåren som gick mot en skogsdunge med en katt som försökte komma loss. Det kändes inte som de skulle dit och gulla med katten om man säger så. Jag sa" släpp katten" de svarade "håll käften" jag sa" annars skickar jag hunden på er" de svarade" tror du vi tror på det" jag sa "vågar ni riskera det" och så sa jag åt Nelson att "ta busen". Och han stod på bakbenen och skällde,morrade och visade alla tänderna och de vart skiträdda och släppte katten som stack som en pil.Så fort jag sa åt honom att det räcker så viftade han på svansen "får jag godis nu"! Trodde inte att man kunde älska och sakna en hund så mycket men han gjorde ett stort avtryck i mitt liv och är för evigt älskad!!